Ja, jag vet att det gått ner i trendfaktor, men fick idag veta att en mkt nära vän till mig (för ett par år sedan) har varit sjukskriven pga detta. Jag jobbar ju som sjukgymnast o möter människor dagligen. Blir lika ofta som jag möter en ny människa utmanad i mina tankar att inte döma. Ändå gör jag det, är helt enkelt ingen bättre människa än så. Är gärna den första att erkänna att jag hade fel, men just utbrändhet har varit svårt för mig att riktigt förstå/acceptera.
Det känns som om det är först nu jag verkligen känner hur ont det gör - även i mig. Denna tjej var, helt säker på är men jag har inte träffat henne på alldeles för länge, en helt fantastisk människa som jag verkligen hade på min förebildslista, o nu har det alltså drabbat även henne (o hennes familj). Sänder henne en massa kärlek o hoppas allt är på väg åt rätt håll.
Visst, alla val man gör, gör man. Ibland har man bara lite otur med timingen o helheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En kompis sa till mej "för att bli utbränd måste man brinna först!"
SvaraRaderaKanske inte helt rätt men det ligger mycket i det.
ak
Det var fint skrivet. Tack och kram :)
SvaraRadera//M
Det går inte för någon att förstå hur det känns att vara drabbad av utmattningsdepression, som det heter nu, om man inte varit där själv. Känslan av vanmakt och otillräcklighet är så total och därtill ett självförtroende som är på noll om inte t o m minus - detta till skillnad mot hur man var som person innan man drabbades! För det drabbar oss som kör(de) 180 genom livet, som verkligen stod på barrikaderna och brann för vår uppgift! Lugna eftertänksamma människor drabbas inte.Tänk hur många gånger jag inte önskat mig ett brutet ben eller nå't likande istället, något som synts utanpå och som andra runt omkring hade kunnat förstå...men när man väl är ute på andra sidan då är man en stor livserfarenhet rikare. Men som det var innan blir det aldrig igen - och det är väl en mening i det också - för det livet var ju inte hållbart... /LN
SvaraRadera